"Han" när det är en "hon"

Ungefär lika många gånger som okända personer tror att Iselinn är en tjej, så tror de att hon är en "han". Förstår ju att vi själva rår för det eftersom vi (jag?) medvetet har valt rätt könsneutrala färger på hennes kläder. Men jag är ju för det här med jämställdhet och vill inte så gärna dela upp saker i manligt och kvinnligt. Likaså vill jag inte påverka barnen till att saker "ska" vara uppdelat för pojkar och flickor. Jo, jag måste ju naturligtvis se till att de håller sig till "damernas" och "herrarnas" när det gäller allmänna toaletter och omklädningsrum etc! Sen är jag väl inte så förtjust i tanken på vår kommande son i klänning heller... Är jag inkonsekvent då?

Det är lite motvilligt som jag erkänner att jag inte heller är så förtjust i allt rosa, prinsessinspirerande, puttinuttigt, drömliknande och fluffigt och allt vad det är som säljs till småbarnsföräldrar med flickor. Jag inbillar mig någonstans att det hela är ett marknadsföringstrick från tillverkarna att få sälja mer. Att tjäna pengar med draghjälp av skimrande disneyfilmer med happy endings. Det känns inte riktigt OK att spela på barns fantasier och därmed föräldrarnas samvete för att göra sina barn nöjda.

Jag lider dessutom av en "hemlig" motvilja inför Hello Kitty-, Disney- och Barpabapa-kläder. Det känns fel att betala mer bara för att plagget har ett tryck eller en applikation från ett registrerat varumärke... Kanske är jag löjlig, precis som Stefan påstår. Jag tycker ju egentligen att kläderna är fina. Går jag för långt?

Hursomhelst så rör det mig inte att man misstar vår dotter för en kille. Hon är ju ett barn. När man är ett litet barn så har det egentligen inte så stor betydelse om man är tjej eller kille. Men när hon själv tycker att det är viktigt att vara en tjej, så tycker jag också att det är viktigt. Och när hon själv vill springa runt i en prinsessklänning med tyll så får hon det. Men jag kommer inte att påverka det valet.